Nyyypan

Anledningen att jag skriver dethär är att alla små ytliga puckon där ute ska få en inblick i en liten del av mitt liv, och kanske förstå varför jag gjort som jag gjort ibland.

Det hela började en mörk, en aning kall novemberkväll, jag tror det snöade lite oxå. Det va den 2:a november 2003, en söndag, shit länge sen, tiden går fort. Vi hade varit ifrån varann en hel helg och jag va så glad att jag äntligen skulle få träffa dig igen. Jag visste att du skulle träffa ditt X samma dag, hennes namn har jag alltid hatat sen den dagen. Jag har aldrig velat säga hennes namn, men nu kan jag göra det, nu har jag kommit över det. Martina, mm så hette du, eller heter gör du väl fortfarande. Ni skulle träffas på eftermiddagen för ni skulle prata ut och lämna tillbax nå grejjer till varann. Jag brydde mej inte ett skit om att ni skulle träffas, jag va inte ett dugg svartsjuk eller så. förr i tiden va jag inte alls svartsjuk. Allt kändes så bra med dig, du var ljuset i mitt liv, glädjen. Jag satt på tåget upp till Ljusdal, vi messade och du skulle möta mig nere på tågstation. Jag va så glad, så sjukt glad. Två timmar på tåget passerade och jag va äntligen framme, o äntligen skulle jag få träffa dig. Där kom du och mötte mig, vacker som få, och med dig hade du henne, ja martina. Jag brydde mig inte om det, inte ett dugg. Vi gick till järnvägspizzerian och satte oss, vi väntade på järvsöbussen som hon skulle med. Du drack en cola. Jag minns det som igår, jag minns alltihopa så jävla bra. Kl gick och vi föjde med henne till bussen, hon gav dig en kram och sen mig en kram. No big deal, hon va ju trevlig. Hon skrattade o log som ingenting, falska jävla fitta!

Du och jag gick upp till elevhemmet, sen skiljdes vi åt en sväng. Vi båda satt på msn och skrev till varann. Det va då du satte den första kniven i mitt hjärta. Du skrev att du lära berätta något för mig. Du berättade att innan du och hon kom ner och hämtade mig vid tåget så hade ni legat med varann. Det gjorde så jävla ont i mig, men som jag alltid har gjort svalde jag det, försökte på nått sätt lägga det bakom mig, och jag skrev till dej Det är lugnt, det gör ingenting. Självklart va det inte lugnt, och självklart gick det inte att lägga det bakom mig, det har plågat mig som fan genom åren, du fick mig att känna mig så jävla liten och otillräcklig. Den kvällen grät jag massor, grät mängder och spillde blod för dig! Varför kom du ner och hämtade mig? Varför tog du med dig henne? Ni hade ju för fan bara nån sen legat o knullat i din jävla säng! Blandat era safter, njutit av varandra. Och där satt jag, lycklig, nykär och ovetandes. Sen fick jag en kram av henne, en kram av hon som nyss haft dig i sig, din svett på sig och som fick dig att glömma mig för en stund. Äcklad och sviken, det är vad jag känner o kände då. Inte ens då dög jag, inte ens då räckte jag till.

Tiden gick och jag mådde så bra med dig. Det började gå rykten om dig och en annan, rykten som du förnekade. Dethär hände 2005 tror jag. Fredrik berättade om dig och en annan för mig. Fyfan va ont det gjorde. Jag pratade med dig gång på gång och du förnekade det lika mkt varje gång. Jag hatade Fredrik, hatade han för att han försökte förstöra mellan dig och mig. Hatade alla för dom försökte förstöra. Men jag va blåögd och dum, jag litade på våran (min) kärlek. Åren gick och jag gick ovetandes om ditt svek mot mig, eller dina svek. Jag förstår inte än idag hur du kunde ljuga så länge.

Det har hänt så mkt, men jag tror att en gemensam kompis,leif, till oss berättade om dig och hon för mig. Hon denna gång heter Sandra hon oxå precis som mig, va du tvungen att ta en med samma namn som mig? De går ju inte direkt att hata mitt eget namn. Det va då du erkände lite grann, vissa saker, men långt ifrån allt. Nu kunde du inte ljuga längre när fler personer började berätta för mig. Jag har försökt förträngt det mesta, och lite grann har jag lyckats med eftersom jag nu har lite svårt att komma ihåg ordningen på allt. Men men när leif berättade för mig, och du erkände så kände jag mig liten och äcklig igen, hur fan kunde jag inte ha märkt nått? Hur fan kunde du gå bakom ryggen på mig så? Hela skolan visste fick jag reda på, alla skrattade bakom min rygg att jag va så lättlurad och blåögd, men ingen jävlel kom o sa nått! Ni kunde väl förfan talat om det ni visste. Där gick jag genom korridorerna, och hela skolan visste, hela skolan visste förutom jag. Hur tror ni det känns? liten o ynklig

Jag tror det va sommaren 2006 efter studenten som jag stötte på den här tjejen, sandra, som rykterna gick om. Det va min "kompis" och hon gick i klassen över mig på gymnasiet. Jag sprang ifatt henne efter krogen och ställde massa frågor om er, frågor som du svarat på men jag antog att du ljög. Och jag hade rätt. Hon berättade massa saker om er, vad ni hade gjort och träffats o så. Den natten va jag nära att döda den personen, men jag sa till madde att jag lära dra för annars skulle jag slå ihjäl henne, tack o lov behöll jag lugnet och gick därifrån. Jag fick reda på att våren 2005 när min klass va på en resa till eskilstuna så umgicks du med henne. Du tog med henne till MIN lägenhet, du kysste henne i MIN trappuppgång, säkert oxå i min lägenhet men det har du aldrig erkänt. Du satt hos henne varje kväll när jag ringde, när jag ringde för jag saknade dig och ville höra din röst och berätta hur mkt jag älskade dig, då satt du hos henne och ljög mig rakt upp i ansiktet. När jag sa att jag älskade dig och saknade dig så sa du det samma till mig. FAN SÅ HELLER att du gjorde, du satt ju förfan med en annan! Efter du varit hos henne gick du hem till MIN lägenhet och sov i MIN säng. Efter dina kvällar, kyssar å fan vet vad med henne, så hade du mage att gå hem till mig, fast jag inte va hemma. Varför stannade du inte kvar hos henne, varför gjorde du som du gjorde? Det gör så ont i mig. Sen kom jag hem från resan, och du va som vanligt. Inte ett ord om veckan med henne, inte ett ord om nått, lögner lögner lögner.

Mitt minne har blandat ihop sig så mkt om det jag tänker skriva om nu, de vet jag faktiskt inte om det hände före eller efter jag slutat skolan, efter har jag för mig. Jag tror dethär va före jag fick veta nått annat, alltså att dethär va det första jag fick reda på. En midsommar i Ramsjö berättade Elina om en pubaftonskväll i ramsjö när du hade stått o hånglat med en annan tjej, både på dansgolvet och utanför mot husväggen. Den midsommarkvällen gav jag dig en örfil så jag tappade min ring, jag grät hela natten och jag sov utan dig. Det va fler st som hade sett dig och den tjejen, VARFÖR SA NI INGEN TILL MIG??? Där gick jag blåögd och lurad igen, denna gång va det i över ett halvår jag gick ovetandes innan jag fick reda på sanningen, även denna gång från nån annan, inte ifrån dig!

Sen va det en cabarécup för några år sedan oxå som jag fick reda på nått om dig och nån annan. Vi satt på fest hos niklas och nån kläckte ur sig nått, nått som såklart va sant som jag inte visste om. Den natten sov jag oxå själv. Grät grät grät, och drack mig full(are) i min ensamhet har jag för mig.

Och folk funderar varför man har dåligt självförtroende. Hur jävla lätt är det att känna sig tillräcklig när man aldrig duger, aldrig till nån?! Hur jävla lätt är det att lita på en människa när man blivit sviken alldeles för många gånger. Mitt hjärta är fan sönder och samman efter allt, men jag försöker laga det. Och jag hatar alla människor som bara tror och tror saker om en utan att egentligen veta ett jävla skit!

Jag vet att jag har glömt en massa, men just nu snurrar min hjärna så mkt och tvingar på mig massa saker som jag försökt förträngt under så lång tid. Detta va bara en liten del ur mitt liv så ni ytliga jävlar där ute ska förstå mig och mina handlingar lite bättre. Jag har så mkt mer jag bär på som ni aldrig kommer att få veta, så snälla döm mig inte utan att känna mig så som så många gör.

Jag vett att jag varit ett svin och varit otrogen, men det har inte varit så lätt heller. Jag ångrar varje jävla gång, och varje gång har jag velat ta livet av mig för jag inte klarat av att leva med mig själv som människa. Varje gång har jag lovat mig själv att aldrig göra om det igen... Jag antar att jag sökt mig till andra när du inte fanns där hos mig så jag skulle få känna mig tillräcklig till nått, känna mig omtyckt, kanske känna att jag duger och att nån vill ha mig...För en liten stund va man betydelsefull iaf...

Och ni som tror att jag inte har nå samvete. Ni vet inte hur många nätter jag ligger sömnlös o tänker på all jävla skit som jag utsatt människor för. Jag ångrar mig så fruktansvärt mkt, det gör ont i hela mig. Jag kommer att få leva med denhär känslan i hela mitt liv, och jag vet inte om jag orkar det.








men nu skiter jag i detdär och jag har jag gått vidare och ser ljust på framtiden :)