Nu börjar man inse, jag är singel
Det gör så sjukt ont, vet inte vart ja ska ta vägen... Kan inte sluta böla, kan inte sluta tänka, kan inte sluta känna denna jävla klump i magen, hjärtat och bröstet, kan inte andas, kan inte sluta se alla jävla minnen i mitt fucking head. Jag är så arg, så less, på allt, på mig sj. Det skulle ju alltid vara du och jag bejbi, vart tog det vägen, vart tog vi vägen? Vi är döda, och det känns som jag är död för dig. Så sjukt många minnen 5½ år. Känns som jag borde lämnat dig på en gång när jag fick reda på allt! Men jag va feg, stannade kvar. Gång på gång, jag är dum i huvet. Alla sa det, jag fatta inte. Varför lämnade jag dig inte då, när det endå slutade såhär? Jag vet att jag varit ett svin och att jag dödat det mesta, men om du hade varit nöjd med det du hade, MIG, från början så hade jag aldri rört nån annan och det vet jag så jävla säkert. Du va mitt allt, jag levde för dig. Du svek mig så fruktansvärt, du dödade mig. Jag kommer aldrig kunna lita på nån jävel igen, och jag förstår om inte du kommer kunna det heller för jag har varit ett svin mot dig med. Men det är inte lätt att leva på distans i tre år, jag orkade inge mer. Förlåt för jag inte orkade nå mer men jag är värdelös. Förlåt för du va tvungen att träffa mig, du har nog fått det mkt bättre utan mig. Förlåt för allt, jag hatar mig sj. Efter vårat telefonsamtal ikväll så dog jag ännu mer, förlåt men jag är svag och det va så jobbigt att höra en del saker. Du förstår nog inte, det inte du tycker är nått spec det tycker jag är så mkt större. Så har det varit hela tiden, men du har aldri förstått. Det känns som du glömt mig nu, att jag är borta ut din värld. Du förstår nog inte varför men det gör jag. Kan inte råför hur jag känner, kan inte råför hur jag mår. Jag vet att det va mitt beslut, men du vet oxå att det va de bästa. Och du kommer märka det ännu mer nu. Märka att jag egentligen inte va så jävla bra som du trodde, att jag va rätt kass egentligen och att de finns så många bättre. Jag har föst bort allt tills nu, jag har inte orkat insett. Men nu inser jag, att det är över. Det är inte du och jag nåmer och det kommer nog aldrig bli heller tyvärr eftersom vi aldrig mer kommer att kunna lita på varann. Snälla säg inget om mitt inlägg, fråga inte, jag orkar inte. Jag skyller inte allt på dig som det verkar, men jag är så jävla ledsen just nu. Mitt liv är trasigt, och det kommer aldrig mer bli helt. Du gjorde mig hel på ett sätt, men endå halv, iallfall på slutet. I början va det en saga, tills jag fick veta...... =´( Om du endå hade satsat, försökt. Men det gjorde du inte.. Jag ska oxå ta av mig förlovningsringen nu, jag lovar. Men som även du sa, att du inte skulle kunna göra det på väldigt länge för det skulle kännas så fel. Du kunde, inte jag! Men ja ska, imorron, kanske... Förlåt för alla gånger jag sårat dig, jag hatar mig själv för det. Jag är så ledsen, mer än du kan ana. Förstår om du inte tror mig, för man gör inte som jag har gjort. Förlåt bejbi, förlåt.
Kommentarer
Trackback
